livetskrig

Dagen har känts nattsvart - hur skall det som värker i min kropp NÅGONSIN kunna försvinna?
Han är djupt ångerfull, vill återerövra livet tillsammans och han vill kommunicera.
Jag tror honom.
Men kommer han att orka?
Han förstår nog inte hur lång tid det kommer att ta och vad som krävs.
Jag måste få se att han finns där, kan möta min sorg och överösa mig med kärlek och bekräftelse. 
Hela tiden, ständigt.
Jag tycker att jag har rätt att kräva det av honom, eller har jag kanske inte det?
Min största rädsla är att han kommer att backa och dra sig undan.

Vi har nog egentligen ALDRIG kunnat nå och förstå varandra under de tretton år vi varit tillsammans. Men under det senaste ett och ett halvt åren har vi glidit ifrån varandra ganska rejält. Jag har inte sett det på samma sätt som han. Det har varit många yttre omständigheter som påverkat oss som familj på ett negativt sätt. Skillnaden mellan hur vi har hanterat detta har jag nu förstått är milsvid.

Han säger att han inte fick något gehör från mig, ingen bekräftelse (fan, vad jag är less på det ordet!) och ingen kärlek. Jag håller med honom. Men vad gör han? Han inleder en otrohetsaffär med sin kompis sambo, tillika min "vän"!

Jag menar att jag inte har kunnat ge honom gehör, bekräftelse och kärlek eftersom det skett stora och betydande saker runt omkring oss som påverkat vårat förhållande. Men min trygghet i allt det jobbiga har varit; Tillsammans är vi starka och vi klarar det här.

Naturligtvis har vi inte kunnat kommunicera. Vi har hört vad den andra har sagt men vi har inte förstått vad den menar. Ett klassiskt relationsproblem!

Så sent som i somras tänkte jag separation. Denna känsla grundades i svårigheterna att förstå varandra. Jag mötte bara på motstånd. Men jag nämnde inget av detta för honom eftersom det är det allra sista jag vill. Orsaken är enkel: BARNEN!

Genom att använda mig av positivt tänkande så inser jag, hur dumt det än kan låta, att denna otrohetsaffär var nog egentligen det enda som skulle kunna hjälpa oss i vår relation. (Men det har jag ännu inte klarat av av att säga till honom). Jag vet att det inte på något annat vis hade funnits den minsta tillstymmelse till chans att nå fram till varandra, att rädda det vi hade.

Jag tror honom i mycket av det han säger - hur han vill att vi ska ha det, att vi kan få det så, att vi måste prata med varandra, vara ärliga, ta hand om varandra. Han ber mig på sina bara knän om att jag ska våga satsa, vilket för mig känns som att kasta sig ut från ett flygplan på 3000 meters höjd, utan fallskärm.

Känner att jag egentligen är mest orolig för att han inte kommer att orka hela den tiden min läkeprocess kommer att ta. Men även rädslan över att kanske inse att kärleken inte längre finns gror.

Ännu en ny insikt.
Ännu en ny smärta och rädsla att hantera.

Hoppas på en ljusare dag imorgon.

Kram

Found the thoughts of ME:

Forgive, sounds good
Forget, I'm not sure I could
They say time heals everything
But I'm still waiting



(ur: Dixie Chicks - Not Ready To Make Nice)

Thanks, thanks, thanks...

Den som har bedragit mig, min älskade, har som vana att lyssna på musik när han har deppiga perioder.
Jag har aldrig förstått det!
Jag är ingen musikmänniska.

Men jag bestämde mig för det ÄNDÅ, mitt i krisen!
Jag skulle ta varje tillfälle jag kunde att försöka använda mig av och pröva musiken som en ventil, ut genom all denna sorg.
Har lyssnat på otaliga låtar, både bra och mindre bra. Efter ett tag fastnade två låtar; den ena, som jag alltid älskat (även om den kanske i nuläget passar bättre för min otrogne sambo): 7milakliv med Martin Stenmarck

http://www.youtube.com/watch?v=IlzagtTfGvs

Den ger mig identitet och känsla!

och Left in the dark again med Barbra Sreisand

http://www.youtube.com/watch?v=FkBbQvIibEo

Den förklarar mina känslor för tillfället! Blev så lycklig att någon, långt före mig, satt ord på det som jag känner.

Min styrka har alltid varit att se det positiva i det svåra. I nuläget handlar det om så enkla saker som att göda intresset för musik. Jag har alltid önskat mig mer musikbegåvad och framförallt, mer musikintresserad, än vad jag egentligen är. NU är min chans här!

Kram

Har fått instruktioner om att planet måste gå in för landning
Det vet inte var det ska, var det kommer ifrån och knappt vilka som är ombord
Bränslet börjar ta slut
Måste landa och ta reda på vilken destinationen var
Måste landa fort och spara det lilla bränsle som är kvar
Hoppas det räcker till en ny uppstigning - mot en ny destination
En som är trygg och behaglig

Har egentligen aldrig gillat bloggar och inte kunnat förstå poängen med dem. Men nu...

Mitt liv har kapsejsat!

Hur ska jag kunna klättra upp, landa eller räta upp mig själv, mitt liv och framför allt, mina älskade barns liv, efter detta?

Jag har blivit bedragen och på väldigt kort tid så har en karusell, värre än man kan tänka sig, börjat snurra. Jag måste kliva av - HUR?

Mina barn står på sidan om och ropar: -Mamma, mamma, kom till oss! Var stark! Du måste, mamma.

Inspirationen att börja blogga fick jag av http://djuptinuti.blogg.se/index.html

Tack än en gång!

Säger Go´natt med en förhoppning om att kunna "skriva av mig" den otroliga smärtan och knyta kontakt med andra kloka människor. Människor som kan lära mig nya saker.

Kram