livetskrig

Mina kära barn

I mina mörkaste stunder
tänker jag ibland
att om jag inte haft barnen
så skulle jag bara ha försvunnit

I mina mörkaste stunder
så är det barnen
som får mig att överleva

I mina mörkaste stunder
så är det barnen
som får mig att hoppas
att jag någon gång
kommer att leva
på riktigt


TACK,
mina kära barn

Jag vet att vi kan få det bra i gemensam framtid
Han är övertygad
och gör allt för att övertyga mig

Han känner en fruktansvärd ånger
över att han kunnat såra mig, familjen
den han älskar mest av allt på jorden

Han tar emot hjälp för att försöka förstå
försöka förstå HUR
han kunnat göra så här

Han visar en ärlig vilja och beslutsamhet
han tröstar
han förstår
han gråter

Han ber mig att blicka framåt
och säger att jag måste VÅGA TRO
tro på oss
i en gemensam framtid

MEN
Jag dras hela tiden tillbaka
tillbaka till den hemska historien
Jag känner
att hela sanningen inte är sagd
att HAN inte berättat allt
att det är HON som talat sanning
om hur många gånger det var
på vilka platser de varit
vem som varit mest drivande

Han övertygar mig att jag tror fel

Frågan kvarstår
Hur viktig är HELA sanningen?
Spelar den någon roll?

Människor säger
att jag kommer att stånga mig blodig
MEN
Jag kan inte släppa tanken...
Jag vet bara
att den kommer att bli vårt fall...

Det känns så skönt
med en dag som gått
då de tärande tankarna
inte fått fäste
då känslorna
inte härjat fritt
då gråten
inte tagit all tid
då hårda ord
 inte blivit sagda

Det känns så skönt

Jag håller på att gå under
Han ber mig blicka framåt
Jag vågar inte

Igår intog en ny kraft och känsla min kropp och tanke.

Det var efter ett samtal med en närstående som jag insåg att en förändring hade skett. Jag ljuger om jag påstår att den är mer närande, bättre eller lyckligare mot vad jag kände tidigare. Men jag kände att någonting hände. Ett lugn la sig inom mig.

Undrar om det var då jag "landade i vardagen", som alla kloka människor säger mig att jag måste göra. Innan jag fattar något beslut om framtiden.

Jag vet inte, men idag har jag intagit rollen som detektiv igen. Om det är bra eller inte, det får framtiden utvisa. Men ju mer jag tänker, funderar och grubblar, desto mer upplever jag min sambo som en främling.

En främling som lever under samma tak som mig!
Vem är han?

Kommer jag någonsin att få veta?

Kram

Helgen var hemsk! Vill aldrig återuppleva den smärta som jag då kände. Den började lätta sent på söndagskvällen; kanske för att vi hade ett långt och nära samtal eller för att vardagen knackade på dörren. Vardagen med jobb som är en flykt från sårade känslor och tärande tankar.

Ikväll hade vi för ovanlighetens skull ordnat barnvakt och bestämt oss för att gå på bio, dels för att få se filmen vi båda LÄNGE har velat se (men inte kunnat för att det hänt Något i våra liv), dels för att göra ett trevande till att försöka umgås med varandra. Jag menar, ett biobesök måste ju vara det ulitimata; man sitter med varandra men behöver varken titta på eller prata med varandra.

Men alla mina sårade känslor och tärande tankar tar alldeles för stor plats inuti mig. Jag grät mig igenom halva filmen och kommer inte ens ihåg vad som hände i den.

Jag försökte iallafall!

Ps! Igår drabbades jag av ännu en känsla: Vilket jävla pucko jag har varit som verkligen inte har anat NÅGONTING! Hur dum får man vara?

Kram från en som väntar på att tårarna ska ta slut...