På botten
Dagen har känts nattsvart - hur skall det som värker i min kropp NÅGONSIN kunna försvinna?
Han är djupt ångerfull, vill återerövra livet tillsammans och han vill kommunicera.
Jag tror honom.
Men kommer han att orka?
Han förstår nog inte hur lång tid det kommer att ta och vad som krävs.
Jag måste få se att han finns där, kan möta min sorg och överösa mig med kärlek och bekräftelse.
Hela tiden, ständigt.
Jag tycker att jag har rätt att kräva det av honom, eller har jag kanske inte det?
Min största rädsla är att han kommer att backa och dra sig undan.
Vi har nog egentligen ALDRIG kunnat nå och förstå varandra under de tretton år vi varit tillsammans. Men under det senaste ett och ett halvt åren har vi glidit ifrån varandra ganska rejält. Jag har inte sett det på samma sätt som han. Det har varit många yttre omständigheter som påverkat oss som familj på ett negativt sätt. Skillnaden mellan hur vi har hanterat detta har jag nu förstått är milsvid.
Han säger att han inte fick något gehör från mig, ingen bekräftelse (fan, vad jag är less på det ordet!) och ingen kärlek. Jag håller med honom. Men vad gör han? Han inleder en otrohetsaffär med sin kompis sambo, tillika min "vän"!
Jag menar att jag inte har kunnat ge honom gehör, bekräftelse och kärlek eftersom det skett stora och betydande saker runt omkring oss som påverkat vårat förhållande. Men min trygghet i allt det jobbiga har varit; Tillsammans är vi starka och vi klarar det här.
Naturligtvis har vi inte kunnat kommunicera. Vi har hört vad den andra har sagt men vi har inte förstått vad den menar. Ett klassiskt relationsproblem!
Så sent som i somras tänkte jag separation. Denna känsla grundades i svårigheterna att förstå varandra. Jag mötte bara på motstånd. Men jag nämnde inget av detta för honom eftersom det är det allra sista jag vill. Orsaken är enkel: BARNEN!
Genom att använda mig av positivt tänkande så inser jag, hur dumt det än kan låta, att denna otrohetsaffär var nog egentligen det enda som skulle kunna hjälpa oss i vår relation. (Men det har jag ännu inte klarat av av att säga till honom). Jag vet att det inte på något annat vis hade funnits den minsta tillstymmelse till chans att nå fram till varandra, att rädda det vi hade.
Jag tror honom i mycket av det han säger - hur han vill att vi ska ha det, att vi kan få det så, att vi måste prata med varandra, vara ärliga, ta hand om varandra. Han ber mig på sina bara knän om att jag ska våga satsa, vilket för mig känns som att kasta sig ut från ett flygplan på 3000 meters höjd, utan fallskärm.
Känner att jag egentligen är mest orolig för att han inte kommer att orka hela den tiden min läkeprocess kommer att ta. Men även rädslan över att kanske inse att kärleken inte längre finns gror.
Ännu en ny insikt.
Ännu en ny smärta och rädsla att hantera.
Hoppas på en ljusare dag imorgon.
Kram
Jag har varit precis där Du är nu.
Just då kändes allt nattsvart och hopplöst. Jag föll, handlöst.
Men någonstans insåg jag att jag har nog mer "jävlaranamma" i mig än vad jag själv trodde. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte ge upp, att kämpa för det livet jag ville ha, försöka se mim egen del i att vi hamnat där vi hamnat. Missförstå mig inte, det är absolut inte mitt fel att min man varit otrogen men självklart har vi varit två i vårt förhållande. Jag är inte heller felfri.
Min man ångrade sig. Ville att vi skulle fortsätta tillsammans. När vi var där och då så var allt så tafatt och jobbigt. Vi visste inte riktigt hur vi skulle närma oss varandra. Nu nästan 8 månader senare kan jag se tillbaka och inse att vi verkligen PRATAT den här tiden. Vänt ut och in på varandra, närmat oss varandra på ett sätt som vi ALDRIG gjort innan. På ett sätt har vi det bättre nu än innan otroheten även om jag givetvis om jag fått välja helst hade sluppit denna smärta.
Jag bara visste redan från början att jag skulle ångra för resten av livet om jag inte försökt att få det att fungera. HAN är min bästa vän.
Det smärtar att inse men vi är bara människor, vi gör fel och misstag. Det är för jävligt, det svider men det händer.
Vi har klarat oss själva utan hjälp men då är jag en exceptionellt god "pratare" och har med god "intervjuteknik" fått min man att öppna upp sig. Har man inte denna förmåga så tycker jag man skall gå iväg och prata med någon kunnig. Någon som kan hjälpa en bena lite i alla känslor.
Livet blir vad Du gör det till. Du har avgörandet i Din hand.
Livet efter avslöjandet har varit upp och ner. Det har innehållit många bra stunder och självklart några riktigt jobbiga. Nu är de jobbiga stunderna mer och mer sällsynta. Jag hanterar dem bättre ,har lärt mig tänka rätt och tänka framåt, inte bakåt.
Jag valde att gå vidare och försöka göra något bra av OSS, mig och min man. Jag ville inte bli ett offer, en bitter kvinna för resten av mitt liv.
Kanske känner du annorlunda, kanske känner Du styrka i att börja om på nytt, ensam? Att DET hjälper Dig att inte bli bitter.
Vi är ju så olika.
Vad jag ville med mitt långa inlägg var egentligen bara att säga att DET GÅR att komma vidare, DET GÅR att få det bättre och DET GÅR att förlåta, kanske aldrig glömma men lära sig leva med det på ett bra sätt.
Tänker på Dig!
Kramar
Tack för ditt fina inlägg och jag förstår vad du menar. Jag är en stark människa och har klarat av mycket i mitt liv, men det som nu hänt är vad som skadat och sårat mig allra mest. Nedslagen och sparkad på! För mig har det bara gått några veckor och jag vet att resan som jag har framför mig är lång. Jag vet fortfarande inte om han talar sanning, om han har berättat allt. Finns det fler lik i garderoben? Trots allt så var det INTE han som valde att säga sanningen, det var inte jag som misstänkte något och pressade honom på sanningen. Nej, det var hon, den andra, som sa sanningen. Hon gjorde det efter att hennes sambo pressat henne, vilket han gjort under hela tiden det smutsiga har pågått. Han har misstänkt, men inte dumma jag. Om hon sedan valde att berätta för att lätta sitt samvete eller för att förstöra för oss, det vet jag inte. Hon valde i alla fall tillfället väldigt väl - på vår, min familjs semesterresa! Vilken hon visste om.
Jag önskar att det var min sambo som hade trätt fram först. Det hade känt så mycket bättre och det hade framförallt varit lättare att tro honom. Deras versioner går isär en del. I hate this for the moment!
Tack för att du finns!
Kram
Jag känner ju också förstås igen vartenda ord av det du skriver, varje tanke...
Och vet du. JAG känner att min mans otrohetsaffär fick MIG att vakna ur en "dvala" som jag inte ville vara i. Med andra ord så kan jag se något gott (inte mycket, men något) i det som skett. Vi har utvecklats av krisen, kommit ett trappsteg högre upp på trappan..
Det är inte lätt.
Det ska gudarna veta.
Jag sitter med jobbiga tårar i halsen just nu, och jag vet att det är lätt att säga "att man förlåter och går vidare" men det är inte lätt att GÖRA det. Tankarna äger egen kraft..
Jag tänker på dig.
KRAMAR OM
