livetskrig

Jag tror att jag är på väg upp. Eller på väg bort.

Jag känner hur jag klättrar uppför berget jag ramlat nedför. Hur ser det ut på toppen?

Det vet jag inte, men jag hoppas att ju närmare toppen jag kommer, desto mer kommer min vy att vidgas.


Vad har hänt?

Jag har fått lite hjälp på traven så att mina tankar klarnar

Jag har återigen börjat jobba efter den värsta julledigheten i mitt liv

Jag har börjat göra enkla saker som jag kopplar av med

Jag har varit ute och träffat folk

Jag har träffat någon


Jag ser allt lite ljusare och känner att jag lättare kan glädjas med mina barn
Men någonstans i mina tankar så känns det som att jag kommer att ta ett beslut som förmodligen vänder mina barns liv (och mitt och även hans) upp och ner.

Jag är ännu inte säker. Det kanske bara är en period i min bearbetning. Men för tillfället känns det HELT OTÄNKBART att fortsätta leva tillsammans.

Tiden får utvisa...

Mina kära barn

I mina mörkaste stunder
tänker jag ibland
att om jag inte haft barnen
så skulle jag bara ha försvunnit

I mina mörkaste stunder
så är det barnen
som får mig att överleva

I mina mörkaste stunder
så är det barnen
som får mig att hoppas
att jag någon gång
kommer att leva
på riktigt


TACK,
mina kära barn

Jag vet att vi kan få det bra i gemensam framtid
Han är övertygad
och gör allt för att övertyga mig

Han känner en fruktansvärd ånger
över att han kunnat såra mig, familjen
den han älskar mest av allt på jorden

Han tar emot hjälp för att försöka förstå
försöka förstå HUR
han kunnat göra så här

Han visar en ärlig vilja och beslutsamhet
han tröstar
han förstår
han gråter

Han ber mig att blicka framåt
och säger att jag måste VÅGA TRO
tro på oss
i en gemensam framtid

MEN
Jag dras hela tiden tillbaka
tillbaka till den hemska historien
Jag känner
att hela sanningen inte är sagd
att HAN inte berättat allt
att det är HON som talat sanning
om hur många gånger det var
på vilka platser de varit
vem som varit mest drivande

Han övertygar mig att jag tror fel

Frågan kvarstår
Hur viktig är HELA sanningen?
Spelar den någon roll?

Människor säger
att jag kommer att stånga mig blodig
MEN
Jag kan inte släppa tanken...
Jag vet bara
att den kommer att bli vårt fall...

Det känns så skönt
med en dag som gått
då de tärande tankarna
inte fått fäste
då känslorna
inte härjat fritt
då gråten
inte tagit all tid
då hårda ord
 inte blivit sagda

Det känns så skönt

Jag håller på att gå under
Han ber mig blicka framåt
Jag vågar inte

Igår intog en ny kraft och känsla min kropp och tanke.

Det var efter ett samtal med en närstående som jag insåg att en förändring hade skett. Jag ljuger om jag påstår att den är mer närande, bättre eller lyckligare mot vad jag kände tidigare. Men jag kände att någonting hände. Ett lugn la sig inom mig.

Undrar om det var då jag "landade i vardagen", som alla kloka människor säger mig att jag måste göra. Innan jag fattar något beslut om framtiden.

Jag vet inte, men idag har jag intagit rollen som detektiv igen. Om det är bra eller inte, det får framtiden utvisa. Men ju mer jag tänker, funderar och grubblar, desto mer upplever jag min sambo som en främling.

En främling som lever under samma tak som mig!
Vem är han?

Kommer jag någonsin att få veta?

Kram

Helgen var hemsk! Vill aldrig återuppleva den smärta som jag då kände. Den började lätta sent på söndagskvällen; kanske för att vi hade ett långt och nära samtal eller för att vardagen knackade på dörren. Vardagen med jobb som är en flykt från sårade känslor och tärande tankar.

Ikväll hade vi för ovanlighetens skull ordnat barnvakt och bestämt oss för att gå på bio, dels för att få se filmen vi båda LÄNGE har velat se (men inte kunnat för att det hänt Något i våra liv), dels för att göra ett trevande till att försöka umgås med varandra. Jag menar, ett biobesök måste ju vara det ulitimata; man sitter med varandra men behöver varken titta på eller prata med varandra.

Men alla mina sårade känslor och tärande tankar tar alldeles för stor plats inuti mig. Jag grät mig igenom halva filmen och kommer inte ens ihåg vad som hände i den.

Jag försökte iallafall!

Ps! Igår drabbades jag av ännu en känsla: Vilket jävla pucko jag har varit som verkligen inte har anat NÅGONTING! Hur dum får man vara?

Kram från en som väntar på att tårarna ska ta slut...

Dagen har känts nattsvart - hur skall det som värker i min kropp NÅGONSIN kunna försvinna?
Han är djupt ångerfull, vill återerövra livet tillsammans och han vill kommunicera.
Jag tror honom.
Men kommer han att orka?
Han förstår nog inte hur lång tid det kommer att ta och vad som krävs.
Jag måste få se att han finns där, kan möta min sorg och överösa mig med kärlek och bekräftelse. 
Hela tiden, ständigt.
Jag tycker att jag har rätt att kräva det av honom, eller har jag kanske inte det?
Min största rädsla är att han kommer att backa och dra sig undan.

Vi har nog egentligen ALDRIG kunnat nå och förstå varandra under de tretton år vi varit tillsammans. Men under det senaste ett och ett halvt åren har vi glidit ifrån varandra ganska rejält. Jag har inte sett det på samma sätt som han. Det har varit många yttre omständigheter som påverkat oss som familj på ett negativt sätt. Skillnaden mellan hur vi har hanterat detta har jag nu förstått är milsvid.

Han säger att han inte fick något gehör från mig, ingen bekräftelse (fan, vad jag är less på det ordet!) och ingen kärlek. Jag håller med honom. Men vad gör han? Han inleder en otrohetsaffär med sin kompis sambo, tillika min "vän"!

Jag menar att jag inte har kunnat ge honom gehör, bekräftelse och kärlek eftersom det skett stora och betydande saker runt omkring oss som påverkat vårat förhållande. Men min trygghet i allt det jobbiga har varit; Tillsammans är vi starka och vi klarar det här.

Naturligtvis har vi inte kunnat kommunicera. Vi har hört vad den andra har sagt men vi har inte förstått vad den menar. Ett klassiskt relationsproblem!

Så sent som i somras tänkte jag separation. Denna känsla grundades i svårigheterna att förstå varandra. Jag mötte bara på motstånd. Men jag nämnde inget av detta för honom eftersom det är det allra sista jag vill. Orsaken är enkel: BARNEN!

Genom att använda mig av positivt tänkande så inser jag, hur dumt det än kan låta, att denna otrohetsaffär var nog egentligen det enda som skulle kunna hjälpa oss i vår relation. (Men det har jag ännu inte klarat av av att säga till honom). Jag vet att det inte på något annat vis hade funnits den minsta tillstymmelse till chans att nå fram till varandra, att rädda det vi hade.

Jag tror honom i mycket av det han säger - hur han vill att vi ska ha det, att vi kan få det så, att vi måste prata med varandra, vara ärliga, ta hand om varandra. Han ber mig på sina bara knän om att jag ska våga satsa, vilket för mig känns som att kasta sig ut från ett flygplan på 3000 meters höjd, utan fallskärm.

Känner att jag egentligen är mest orolig för att han inte kommer att orka hela den tiden min läkeprocess kommer att ta. Men även rädslan över att kanske inse att kärleken inte längre finns gror.

Ännu en ny insikt.
Ännu en ny smärta och rädsla att hantera.

Hoppas på en ljusare dag imorgon.

Kram

Har fått instruktioner om att planet måste gå in för landning
Det vet inte var det ska, var det kommer ifrån och knappt vilka som är ombord
Bränslet börjar ta slut
Måste landa och ta reda på vilken destinationen var
Måste landa fort och spara det lilla bränsle som är kvar
Hoppas det räcker till en ny uppstigning - mot en ny destination
En som är trygg och behaglig

Har egentligen aldrig gillat bloggar och inte kunnat förstå poängen med dem. Men nu...

Mitt liv har kapsejsat!

Hur ska jag kunna klättra upp, landa eller räta upp mig själv, mitt liv och framför allt, mina älskade barns liv, efter detta?

Jag har blivit bedragen och på väldigt kort tid så har en karusell, värre än man kan tänka sig, börjat snurra. Jag måste kliva av - HUR?

Mina barn står på sidan om och ropar: -Mamma, mamma, kom till oss! Var stark! Du måste, mamma.

Inspirationen att börja blogga fick jag av http://djuptinuti.blogg.se/index.html

Tack än en gång!

Säger Go´natt med en förhoppning om att kunna "skriva av mig" den otroliga smärtan och knyta kontakt med andra kloka människor. Människor som kan lära mig nya saker.

Kram