En främling
Igår intog en ny kraft och känsla min kropp och tanke.
Det var efter ett samtal med en närstående som jag insåg att en förändring hade skett. Jag ljuger om jag påstår att den är mer närande, bättre eller lyckligare mot vad jag kände tidigare. Men jag kände att någonting hände. Ett lugn la sig inom mig.
Undrar om det var då jag "landade i vardagen", som alla kloka människor säger mig att jag måste göra. Innan jag fattar något beslut om framtiden.
Jag vet inte, men idag har jag intagit rollen som detektiv igen. Om det är bra eller inte, det får framtiden utvisa. Men ju mer jag tänker, funderar och grubblar, desto mer upplever jag min sambo som en främling.
En främling som lever under samma tak som mig!
Vem är han?
Kommer jag någonsin att få veta?
Kram
Det sker små förändringar hela tiden. Ibland märker man dem inte utan de är bara där helt plötsligt.
Jag tror inte på något "quick-fix", att allt skall gå fort och att man gömmer och förtränger och bara går vidare. Nej, jag måste igenom allt, precis allt. Jag har vänt och vridit på varje liten händelse och varje liten detalj. Jag har frågat min man precis allt. Jag vet varenda liten detalj om vad de gjorde och hur det kändes.Även kring sexet. Det har gjort fruktansvärt ont att höra och det tog några månader innan jag kände mig redo att höra svaren just på de frågorna. Men.....nu vet jag, jag behöver aldrig hitta på egna storys och må dåligt för att jag inte vet.
Det går ju inte att gå runt och älta precis hela tiden. När jag känt behov av att prata och när jag känt behov av att fråga så har vi "bokat in" en liten frågestund när vi vetat att vi har tid bara för varandra utan störning från barn och hund. Det har gjort att jag hunnit formulera mina frågor och att han kunnat förbereda sig mentalt. Det har ju trots allt varit jobbigt även för honom eftersom samvetskvalen är stora.
Inget är rätt, inget är fel. Gör som det känns bäst för Er.
Jag tänker tillbaka på när vi var där Ni är nu och det gör ont. Allt var så skört då.
Där och då hade jag gjort vad som helst för att kunna prata och diskutera med någon som varit i samma situation, men jag fann ingen. Inte förrän senare.
Vill man verkligen hitta tillbaka till varandra så finns det stor chans att göra det tror jag. Mitt i all sorg och bedrövelse så är det viktigt att hitta på roliga saker ihop, skapa nya roliga minnen och att man överöser varandra med närhet.
Bli inte rädd eller förskräckt när bakslagen kommer, för de gör de, utan se dem som något som ändå på något sätt för Er framåt.
Det kommer att kännas bättre även om det inte känns så nu.
Kramar
SÅ känner jag också.
ÄN idag.
VEM är han?!
Ingen aning.
Han är iallafall INTE den jag trodde han var..
