livetskrig

Helgen var hemsk! Vill aldrig återuppleva den smärta som jag då kände. Den började lätta sent på söndagskvällen; kanske för att vi hade ett långt och nära samtal eller för att vardagen knackade på dörren. Vardagen med jobb som är en flykt från sårade känslor och tärande tankar.

Ikväll hade vi för ovanlighetens skull ordnat barnvakt och bestämt oss för att gå på bio, dels för att få se filmen vi båda LÄNGE har velat se (men inte kunnat för att det hänt Något i våra liv), dels för att göra ett trevande till att försöka umgås med varandra. Jag menar, ett biobesök måste ju vara det ulitimata; man sitter med varandra men behöver varken titta på eller prata med varandra.

Men alla mina sårade känslor och tärande tankar tar alldeles för stor plats inuti mig. Jag grät mig igenom halva filmen och kommer inte ens ihåg vad som hände i den.

Jag försökte iallafall!

Ps! Igår drabbades jag av ännu en känsla: Vilket jävla pucko jag har varit som verkligen inte har anat NÅGONTING! Hur dum får man vara?

Kram från en som väntar på att tårarna ska ta slut...