livetskrig

Jag tror att jag är på väg upp. Eller på väg bort.

Jag känner hur jag klättrar uppför berget jag ramlat nedför. Hur ser det ut på toppen?

Det vet jag inte, men jag hoppas att ju närmare toppen jag kommer, desto mer kommer min vy att vidgas.


Vad har hänt?

Jag har fått lite hjälp på traven så att mina tankar klarnar

Jag har återigen börjat jobba efter den värsta julledigheten i mitt liv

Jag har börjat göra enkla saker som jag kopplar av med

Jag har varit ute och träffat folk

Jag har träffat någon


Jag ser allt lite ljusare och känner att jag lättare kan glädjas med mina barn
Men någonstans i mina tankar så känns det som att jag kommer att ta ett beslut som förmodligen vänder mina barns liv (och mitt och även hans) upp och ner.

Jag är ännu inte säker. Det kanske bara är en period i min bearbetning. Men för tillfället känns det HELT OTÄNKBART att fortsätta leva tillsammans.

Tiden får utvisa...