livetskrig

Jävla helvetes fan skit...

Vännen......



Du kommer inte bli galen. Det bara känns så. Däremot måste Du bestämma Dig för att gå HEL ur det här. Du bestämmer........



Jag känner igen mig i varenda ord Du skriver. Jag har också jagat sanningen och jag är fortfarande helt övertygad om att sanningen är den som till sist gör oss fri. MEN......tyvärr så har även jag fått inse att HELA sanningen kommer jag aldrig att få veta. Jag kommer aldrig att veta exakt hur han kände, exakt vad ha sa eller helt exakt vad han gjorde. Det stör mig något så otroligt men är något som jag måste lära mig att acceptera. Som bedragen tror jag att man har en förmåga att bygga upp bilder och föreställningar som vida överskrider sanningen. Man tror att det som DE upplevde var så mycket bättre och heligare och finare. Det gör en tokig att man inte vet.



Sanningen är den att förmodligen så var det inte något UNIKT. Inte något så värst annorlunda än det DU delat med Din man.Spänningen över det otillåtna och förbjudna kanske till och med var det avgörande. Och nu med facit i hand så vet Du ju att han uppskattade Dig och det Ni delar mer. Det ni har är UNIKT och förmodligen något som många är avundsjuka på. Så även säkert HON.



Jag har slutat fundera över när det skall sluta göra ont. Ont kommer det förmodligen alltid att göra även om det bleknar med tiden. Jag pressar inte mig själv längre att jag måste må bra. Det är istället OK att det får ta sin tid.



Min man ångrar sig. DET är helt avgörande för mig. Han ångrar sig och visar mig sin ånger och sin ångest över vad han gjort. Någon gång MÅSTE ältandet ta slut. Någon gång måste DU bestämma att det får räcka. Oavsett om Du väljer att forstätta själv eller tillsammans med honom.Det är DITT liv och dagarna rinner iväg.



Vi är bara människor, med fel och brister. Vi gör bort oss och klantar oss oavbrutet. Men jag måste tro på att vi är värda en andra chans. Att vi får ångra oss och göra bättring.



Så mitt råd till Dig, så här när vi snart står inför ett helt nytt oskrivet år är:



Ge Dig själv löftet att 2010 skall bli året då Ditt löfte till Dig själv är att försöka se framåt. Lära dig att inte blicka bakåt mer. Det är bara destruktivt och leder inte till något bra. Det som har hänt kan vi inte ändra på, hur gärna vi vill det både du och jag och våra män. Det vi kan påverka är framtiden.



Jag tror på Dig, på Er. Ni kommer att komma igenom detta. Det kommer att bli bra, bättre.



Det kommer komma nya utmaningar i livet och detta kommer blekna. Vi, jag och min man, har lovat att vi skall möta dessa utmaningar tillsammans. Aldrig sluta prata med varandra och tappa bort varandra igen.



Tänker på Dig massor. Det har varit så tyst, så tyst här på din sida och jag bara kände på mig att Du mådde dåligt. Jag finns här om Du vill ventilera.



När klockan slår 12 i natt skall jag höja mitt glas och skåla för oss och för Er och att vi skall komma igenom detta.



Gott Nytt År! till Dig min fina internetvän.



Eyla

Jag förstår dig så väl, och jag önskar att jag kunde säga något tröstande eller att jag kunde krama om dig..



Jag kände som du; jag VILLE verkligen veta sanningarna, oavsett om alla andra sa åt mig att sluta älta, sluta söka..



Jag hatade också känslan av att DE hade en hemlighet, att de hade något tillsammans, nåt som jag inte fick vara delaktig i.. Deras hemlighet. Deras fula flirt. Deras smusslande.



Jag HATADE det, precis som du..



Men vet du.

Jag KRÄVDE svar.

Jag KRÄVDE att få allt svart på vitt.

Och jag fick det...



Jag tänker inte gå in på detaljer, men det finns svar att få i tex telefonlistor från mobilen, från den vanliga telefonen, sms, o.s.v.



Jag konfronterade även HENNE.



NU känner jag att jag har HELA sanningen. Inget saknas. Inget fastnar. Inget stör..



Vet du.

Jag hoppas att du känner dig piggare snart.

Jag tänker på dig!!

Kramar om !!!

Tack för dina ord. Du är så klok och någonstans inne i mig tänker jag också som dig. MEN, jag är inte där än...



Jag är så tacksam över att du finns.



KRAM

Tack för dina värmande tankar. Det känns mer uthärdligt när man vet att det finns någon annan som förstår, även om man inte ens önskar sin värsta fiende detta.



Jag har gjort allt för att ta reda på sanningen, inklusive specificerade samtalslistor. Tyvärr så har detta pågått under så lång tid och det är inte möjligt att ta fram allt. Han har erkänt att de ofta pratat med varandra i telefon, så det spelar liksom ingen roll eftersom det ändå inte bevisar VEM som talar sanning om hur många gånger de varit med varandra. I min värld så talar det mesta för att HAN ljuger, men, som alla "kloka" människor säger till mig, det kan jag inte veta. HON har inga skrupler och kan ljuga. Vad vet jag?



Det har gått så mycket energi till att grubbla över vilken version som är den rätta och jag har bett honom att ge mig ro genom att berätta allt. Men han håller fast vid det han sagt. Jag vet dock att ibland kan sanningen vara alltför svår att berätta, särskilt om det sårar.



Jag hoppas att jag någon gång får sanningen...



Tack, fina du.



KRAM